Vissa mål skall man inte nå.

Söndag, 2/10.

Det finns en bergstopp nära volontärshuset som Nico tänkte ta med mig och Tihan till.
Berget heter Cerro Picol, enligt Nico någonstans mellan 3800-3900 meter. Efter lite efterkontroll är toppen vi siktade på minst på 4000 meters höjd, kan vara 4300 men fanns en topp på berget som såg lite högre ut än vår topp, vår topp har ett kors på toppen.

Foto från volontärhuset mot toppen.



Enligt Nico skulle det innebära en vandring på två timmar för att nå toppen. Det skulle sedan ta en timme ner. Verkade lite märkligt för Jane hade sagt fem timmar upp och två timmar ner. Vilket fall som helst klockan tio var man redo att vandra upp till toppen. Nica hade sagt till oss att vi äter lunch däruppe så ta med smörgåsar o.s.v. Det är en vandring på tjugo minuter för att ta sig ur stadsdelen, till början på vildmarken, så redan då började vi ana att det nog tar mer än två timmar till toppen. Nico hade aldrig varit där men trodde sig veta hur man tar sig upp.

En sådan vandring det blev, Nico hittade inte stigen men löste det problemet att attackera rakt mot toppen. Efter en timmes klättrande hade vi kommit upp en tredjedel av berget, då var det dags att vila i några minuter samt för att ta kort.

 Vid gott mod men visst är det jobbigare än vi trott.

Började redan nu fundera över om det verkligen var värt besväret att ta sig till toppen, var ordentligt tufft att ta sig uppåt, syret tar slut fort på den här höjden. När vi tagit oss igenom sista skogsdelen var det dags för nästa kort samt en välbehövd andningspaus.

 Högt upp men en bra bit kvar till toppen. Kanske har vi

nått upp till två tredjedelar. Härifrån fanns det inga träd, bara

gräs och buskar.

Var nu väldigt nära att ge upp. Det kändes lite farligt att klättra, var kanske inte ett stup man klättrade upp för men ett fall skulle innebära ett par volter ner innan man kunde stanna. Det kändes som att Nico sprang upp medans jag och Tihan fick kämpa. Jag lät nu Nico springa lite i förväg, Tihan var mitt emellan oss. Kände att jag behövde spara energi för mjölksyra i benen skulle nu vara förödande.

Som tur var hittade vi då stigen. Att följa den var en enkel match trots att stigen gick precis efter bergsluttningar kändes det betydligt säkrare att gå på den än tidigare klättring rakt upp.

Efter att gått på stigen i tjugo minuter insåg vi att den inte skulle ta oss till toppen. Vi hamnade mer på bergets sida än framsida där stigen skall finnas. Nico löste även detta problem med att börja gå rakt mot toppen. Nu var det ordentligt brant så gick inte gå i zick-zack utan man drog sig delvis upp med hjälp av att ta tag i gräset. I detta läget hade begäret att nå toppen helt försvunnit, nu gällde det att inte trilla ner. Avståndet mellan mig och Nico var nu såpass långt att jag inte med säkerhet kunde se vilken väg han tog. Men tillslut var han på toppen. Jag hade då ca: 300 meter kvar för att nå toppen.

Då tog jag beslutet. Jag avbryter, struntar helt enkelt i toppen. Är säkert den som varit närmast toppen utan att nå den. Kändes som ett av de klokaste besluten jag tagit, fanns inget som lockade mig att ta mig vidare mot toppen. Blev lunch för mig på en klippa 300 meter från toppen, kanske 100 meter i höjdskillnad. Var ordentligt kallt och blåsigt på berget.

 Min postition då jag väljer att inte ta mig vidare mot toppen.

Toppen, Nico har nått den.



Efter att signalerat Nico att jag inte tänkte ta mig upp till toppen utan istället var beredd att ta mig ner så påbörjade vi nedstigandet från våra olika positioner. Jag visste att jag hade stigen nedanför mig så var bara att börja glida ner på gräset i lämplig hastighet. Som att åka ner på is men med hjälp av att ta tag i gräset undvecks okontrollerbar fart. Efter att åkt ner ~300 meter på gräset fann jag stigen. Efter att börjat röra mig hemåt på den stötte jag på både Nico och Tihan. På nervägen fann vi den riktiga stigen upp till toppen. Nu kunde vi följa den nedåt. Tog drygt en och en halv timme att ta oss ner till staden.

Så här i efterhand är jag fortfarande glad för att jag valde att inte nå målet, hade säkert behövt ytterliggare en timme att ta mig upp. Visst hade vi gått på vanliga stigen istället för att klättra upp för berget så hade jag säkert nått toppen. Men nu kommer jag minnas äventyret ännu bättre. Ett misslyckande men ändå en seger.

Bara för man kan nå ett mål är det inte säkert det är det bästa att nå det.