Distans till volontärslivet i Cusco, Peru.

5:e januari 2012.

Är nu två månader sedan jag landade i Göteborg. Omställningen efter att varit iväg som volontär i drygt två månader har gått väldigt fort. Att man inte drabbats av någon depression när man går tillbaka till ett svenskt vardagsliv är mycket Måns förtjänst. En två-åring kräver uppmärksamhet så tiden att sentimentalt tänka tillbaka på det äventyr vi varit med om har inte funnits. Kanske tur.

Att varit iväg hela familjen har varit fantastiskt och en extra fördel är det att någon väldigt nära upplevt samma saker som man själv.
Innan resan hade vi en hel del oro kring hur Måns (2 år gammal) skulle hantera resan, vaccinationer och möten med de lokala barnen. Med facit i hand har det gått fantastiskt bra. Uppmärksamheten Måns fick av barnen i Pumamarca var i det närmaste dyrkande. Att behandlas som en gud som alla vill vara nära kan säkert vara jobbigt men Måns såg ut att njuta av att vara i centrum.

Vi är överrens om att vi mer än gärna skulle åka iväg som volontärer igen. Det största hindret för oss att göra liknande volontärsresor kommer vara kostnaden. Det går åt en hel del pengar om man skall åka med familjen. I vårt fall har ju jag varit till stor del sponsrad så det var enbart Ebba och Måns som fick betala för att vara volontärer. Samtidigt skall man inte glömma att även en charterresa för hela familjen är en stor kostnad. Med tanke på mervärdet av att för en kort tid bli en del av det samhälle man besöker hoppas jag vi i framtiden lägger till de extra pengar som behövs för att åter få uppleva volontärslivet.

Hemresa

Onsdag, 2/11.

Dags att säga adjö till alla, passar på att ge Nico och Santusa en present. De har verkligen sett till att jag och min familj haft en härlig tid i Cusco. Efter massa kramandes hoppar jag in i Taxin för att starta hemresan.

Flygresan blev lite skumpig, mycket luftgropar. Är tur att jag gillar att flyga för förstår om folk blir rädda. Hann själv tänka att man inte kan ta för givet att man skall komma hem, var har Peruvian Airlines piloter för utbildning...   ...säkert tillräckligt bra men en SAS eller KLM pilot samt ett flygplan hemifrån hade tagit bort en del oro.

I Lima träffar jag åter Kim som lämnade Cusco fyra timmar efter mig. Gör det lite lättare slå ihjäl de sex timmar jag har på Limas flygplats.

Helgdag i Cusco

Tisdag, 1/11.

Tisdagen är en helgdag i Peru så blir även en ledig dag för oss volontärer. Blir en lugn dag då packningen för min hemresa är det viktiga. Vi hinner med ett kortare besök på kvällen i Cusco, tillsammans med Selvy. Selvy har liksom jag varit utan sin sambo och barn (Jane och Thomas) i en månad, men till helgen får vi båda äntligen se dem.

Nu väntar jag bara på hemgång...

Två gånger i Machu Picchu

Måndag, 31/10 forts,

Då var man ännu en gång i staden bland molnen. Har ju sett Machu Picchu på bild men nog aldrig trott jag skulle vandra kring tempel och hus. Och nu gör jag det för andra gången. Småregnar lite så glad jag redan tagit massa kort. Koncentrerar mig på att vifta på min Svenska flagga som min mormor bett mig föra till Machu Picchu.

Vår guide får låna min svenska flagga,
så vi ser vart han tar vägen bland allt folk.

Till höger ser ni Dale. Hon kom till Machu Picchu med tåg. Natten innan avfärd mot Inkaleden sov hon ingenting p.g.a. parasiter. Istället för Inkaleden blev det spendera två nätter på Dr. Viktors sjukhus. Väldigt synd för Dale var den som allra mest såg fram emot Inkaleden. Var ju likadant för förra gruppen, den som vill mest blev sjuk. Dale stannar som volontär i tre veckor till och hade turen att boka in sig för Inkaleden lite senare. Visst kostar en slant men förstår att hon vill göra ett nytt försök.



Det småregnar under rundturen. Skönt att redan varit här
dels för regnet men även för att man är så trött efter fyra dagar
på Inkaleden.

Efter två timmar är guidningen över och vi tar oss ner till Aguas Callientes för lunch och därefter bad i de varma källorna. Skönt bada av sig fyra dagars vandring utan duschar. Tåg och buss tar oss hem, startar 19:00 och vi var hemma fyra timmar senare.

Sun gate

Måndag, 31/10.

03:30 väcker våra bärare oss, har redan varit vaken ett tag. Tältet läcker, inte så det droppar utan tält äggen blir dyblöt. Efter att packat i ordning och ätit frukost är det ett glatt gäng som traskar iväg. Efter fem minuter står vi i kö, skall visst göra det i drygt en timme, först då öppnar de inkaleden. De galna australiensarna underhåller sig själva och resten av kön med sånger. 05:30 släpper de iväg de första, tror vi har närmare 100 personer framför oss. Leden är trång men med högt tempo tar vi oss förbi de flesta. Efter mindre än 30 minuter har vi passerat de sista.

Inkaleden nära Sun Gate.



Har inga direkta ambitioner att komma till "The sun gate" först, säker på att Matt vill vara först. När vi når trapporna med namnet "Gringo killer" tar Nick helt slut. Alla verkar trötta och plötsligt är jag först. Har en lucka på 20m till kamraterna, skall jag göra ett ryck och bli först? Har ju med en svensk flagga att vifta med när övriga kommer fram. Då ser jag en tjej längre fram, vi hade folk framför oss, kan inte längre bli först. Släpper fram Matt och Li-ni, när vi når The Sun Gate är redan sju killar där. Machu Picchu täcks av moln. Ingen soluppgång att hoppas på. Då börjar molnet/dimman att försvinna och vi ser staden!

Machu Picchu finns under molnet, är oftast denna syn man
möts av vid "The Sun Gate".

När vi väntat i fem minuter börjar molnet glida av berget

och vi börjar se ruinerna.

Sun Gate, hela volontärsgänget. Från vänster till höger.

Nick, Kim, Heather, Li-ni, Shehara, Isabell, Matt,
Svensk flagga, Mats, Alua.

Ensam på Inkaleden

Söndag, 30/10.

Tredje dagen. Idag är det längsta sträckan, nära två mil skall vi gå. Hyr bärare även idag. Fem av oss hyr bärare de andra vill spara pengar. Visst hade jag klarat bära min packning själv men vill koncentrera mig på inkaleden istället för tyngden på ryggen. Andra dagen är en fantastisk upplevelse, inget regn som stör och fantastisk utsikt. Vi går mestadels i egen takt så efter att passerat Inkatunneln inser jag att jag inte kan se eller höra någon annan, varken framför eller bakom mig. Gick säkert i närmare 40 minuter innan jag nådde vår lunchplats, på närmare 4000 meters höjd.

 Tar man ett felsteg på Inkaleden så har

man minst 100 meter fallhöjd under tredje
dagen.

Vi har nått lunchplatsen för dag 3.

 Det fanns fullt med Lama-djur vid lunch-platsen.

Efter lunchen var det åter dags att klättra neråt. Nästa läger är på 2700 meters höjd så åter massa trappor.

Ibland dyker det upp lite djur efter leden.
Här en Andernesisk-hjort.

 

När vi när lägret är vi där flera timmar tidigare än planerat. Antar det lönar sig att varit i Cusco en tid. Har inga som helst problem med höjden. Imorgon kommer vi väckas klockan 03:30, för att ställa oss i kö för sista sträckan mot Machu Picchu.

På kvällen börjar det regna ordentligt. Naturligtvis så läcker vårt tält, inte så det droppar utan vattnet smyger in genom en av sidoväggarna. Blir att sova mer i mitten och se till att väskor m.m. inte hamnar i vattnet.

Dead womans pass

Lördag, 29/10.

Har man inget bättre för sig på en lördag kan man ju alltid klättra upp för berg. Idag väcktes vi 05:30. Fick en kopp med Coca-te. En halvtimme senare är det dags för frukost. Två skivor rostat bröd samt en pannkaka. Idag kommer vi först äta lunch när vi når vårt läger, så pannkakan är sista varma maten på länge. Har sett till att hyra mig en bärare idag. Andra dagen är tuffast så tänker bära så få saker som möjligt. 80 soles (ca: 250kr) kostar en bärare för väskan. Alla utom Mathew väljer att hyra bärare.

Hade stor respekt för andra dagen. Skall upp till 4200 meters höjd och vi befinner oss på ca: 2800 meters höjd. Massa trappsteg och backar skall besegras. Efter att inte kommit upp till Piqol toppen i Cusco med Nico som guide har jag undrat lite hur detta skulle gå. Men det gick ruskigt bra. Kan ju inte vara helt säker men vad jag kunde se var jag fjärde personen att nå toppen. Matthew och Isabell var där samt en okänd person. Visst var man trött men för varje person man passerar får man lite extra energi. Efter toppen var det dags att klättra ner 1000 meter i höjd. Hade regnat på oss nästan hela dagen så lite läskigt med stentrappor som var mycket hala. Klockan 12 var vi vid vårt läger för natten. Nära två timmar snabbare än normala takten.

Vi startar vandringen mot toppen.
Som tur är är ingen tung väska på ryggen.

Dead woman pass. Över 4200 m höjd.

Åter nått lägret, mer än två timmar innan
normal takt.