Onsdag, 5/10.
Ännu en dag på Pumamarca är avklarad. Känner verkligen att en liten paus kommer väldigt lämpligt. Var iofs kul idag på idrotten. Vi spelade fotboll, 1:a och 2:a klassen så var ganska lätt att dominera. Selvy var med, spelade för andra laget. Hans teknik var bländande men med svensk klassisk taktik att spela defensivt och gå på kontring visade sig vinstgivande.
Skall strax ut för att äta pizza på en restaurang som Selvy's kompis äger. Skall vara den bästa i Peru. Perfekt uppladdning inför Tihans och mitt långa äventyr. Har packat en ryggsäck, känns som lite för lite grejer. Skall ju vara borta i åtta dagar, för lösa de problemet efter vägen. Tjejerna som skall gå Lares Trek fick lite av en chock när de fick reda på att de hämtas upp 03:30... ...jag och Tihan hämtas upp vid 06:30.
Lär dröja ett tag innan jag kan uppdatera bloggen... ...å andra sidan kommer jag säkert ha massor att berätta.
onsdag 5 oktober 2011
Väntan på äventyr.
Måndag-Tisdag, 3-4/10.
En dag på Pumamarca med lektioner samt en dag på Pumamarca med konstruktion passeras fort. Har liksom gjort det mesta nu så känns som rutin. Hoppet till äventyr är istället inställt på den åtta dagar långa rundtur jag och Tihan skall göra i södra Peru. På torsdag morgon försvinner vi från volontärslivet för drygt en vecka. Bra för mig för då kanske man åter får blodad tand för lektioner och konstruktions arbetet.
Vår resa startar med en turistbuss med sikte på Puno. Puno är en hamnstad vid Titaca sjön. Vi kommer naturligtvis att bege oss ut på vass-öarna samt övernatta på en ö. Övernattningen sker hos någon av öborna så lär vara primitivt. Efter några dagar vid Titaca sjön kommer vi åka iväg till Arequipa, en stad som skall vara väldigt vacker. Där kommer vi vara i två nätter. Är man i Peru vill man se kondorer så efter Arequipa kommer vi bege oss till Colca canyon, där det är stor chans att man får se dessa stora fåglar.
Nasca linjerna är nästa mål på resan. Vi skall upp i ett litet sportplan för att se dessa gamla figurer. Därefter hoppas vi få tid över för att testa på sandboarding. Åka surfbräda på ökensanden. Fick ett mail igår från den kanadensiska familjen (volontärerna, Paul, Heather & Chloe) som nästan gjort samma resa som jag och Tihan skall göra. Sandboarding hade varit väldigt roligt.
En dag på Pumamarca med lektioner samt en dag på Pumamarca med konstruktion passeras fort. Har liksom gjort det mesta nu så känns som rutin. Hoppet till äventyr är istället inställt på den åtta dagar långa rundtur jag och Tihan skall göra i södra Peru. På torsdag morgon försvinner vi från volontärslivet för drygt en vecka. Bra för mig för då kanske man åter får blodad tand för lektioner och konstruktions arbetet.
Vår resa startar med en turistbuss med sikte på Puno. Puno är en hamnstad vid Titaca sjön. Vi kommer naturligtvis att bege oss ut på vass-öarna samt övernatta på en ö. Övernattningen sker hos någon av öborna så lär vara primitivt. Efter några dagar vid Titaca sjön kommer vi åka iväg till Arequipa, en stad som skall vara väldigt vacker. Där kommer vi vara i två nätter. Är man i Peru vill man se kondorer så efter Arequipa kommer vi bege oss till Colca canyon, där det är stor chans att man får se dessa stora fåglar.
Nasca linjerna är nästa mål på resan. Vi skall upp i ett litet sportplan för att se dessa gamla figurer. Därefter hoppas vi få tid över för att testa på sandboarding. Åka surfbräda på ökensanden. Fick ett mail igår från den kanadensiska familjen (volontärerna, Paul, Heather & Chloe) som nästan gjort samma resa som jag och Tihan skall göra. Sandboarding hade varit väldigt roligt.
måndag 3 oktober 2011
Vissa mål skall man inte nå.
Söndag, 2/10.
Det finns en bergstopp nära volontärshuset som Nico tänkte ta med mig och Tihan till.
Berget heter Cerro Picol, enligt Nico någonstans mellan 3800-3900 meter. Efter lite efterkontroll är toppen vi siktade på minst på 4000 meters höjd, kan vara 4300 men fanns en topp på berget som såg lite högre ut än vår topp, vår topp har ett kors på toppen.
En sådan vandring det blev, Nico hittade inte stigen men löste det problemet att attackera rakt mot toppen. Efter en timmes klättrande hade vi kommit upp en tredjedel av berget, då var det dags att vila i några minuter samt för att ta kort.
Började redan nu fundera över om det verkligen var värt besväret att ta sig till toppen, var ordentligt tufft att ta sig uppåt, syret tar slut fort på den här höjden. När vi tagit oss igenom sista skogsdelen var det dags för nästa kort samt en välbehövd andningspaus.
Var nu väldigt nära att ge upp. Det kändes lite farligt att klättra, var kanske inte ett stup man klättrade upp för men ett fall skulle innebära ett par volter ner innan man kunde stanna. Det kändes som att Nico sprang upp medans jag och Tihan fick kämpa. Jag lät nu Nico springa lite i förväg, Tihan var mitt emellan oss. Kände att jag behövde spara energi för mjölksyra i benen skulle nu vara förödande.
Som tur var hittade vi då stigen. Att följa den var en enkel match trots att stigen gick precis efter bergsluttningar kändes det betydligt säkrare att gå på den än tidigare klättring rakt upp.
Efter att gått på stigen i tjugo minuter insåg vi att den inte skulle ta oss till toppen. Vi hamnade mer på bergets sida än framsida där stigen skall finnas. Nico löste även detta problem med att börja gå rakt mot toppen. Nu var det ordentligt brant så gick inte gå i zick-zack utan man drog sig delvis upp med hjälp av att ta tag i gräset. I detta läget hade begäret att nå toppen helt försvunnit, nu gällde det att inte trilla ner. Avståndet mellan mig och Nico var nu såpass långt att jag inte med säkerhet kunde se vilken väg han tog. Men tillslut var han på toppen. Jag hade då ca: 300 meter kvar för att nå toppen.
Då tog jag beslutet. Jag avbryter, struntar helt enkelt i toppen. Är säkert den som varit närmast toppen utan att nå den. Kändes som ett av de klokaste besluten jag tagit, fanns inget som lockade mig att ta mig vidare mot toppen. Blev lunch för mig på en klippa 300 meter från toppen, kanske 100 meter i höjdskillnad. Var ordentligt kallt och blåsigt på berget.
Så här i efterhand är jag fortfarande glad för att jag valde att inte nå målet, hade säkert behövt ytterliggare en timme att ta mig upp. Visst hade vi gått på vanliga stigen istället för att klättra upp för berget så hade jag säkert nått toppen. Men nu kommer jag minnas äventyret ännu bättre. Ett misslyckande men ändå en seger.
Bara för man kan nå ett mål är det inte säkert det är det bästa att nå det.
Det finns en bergstopp nära volontärshuset som Nico tänkte ta med mig och Tihan till.
Berget heter Cerro Picol, enligt Nico någonstans mellan 3800-3900 meter. Efter lite efterkontroll är toppen vi siktade på minst på 4000 meters höjd, kan vara 4300 men fanns en topp på berget som såg lite högre ut än vår topp, vår topp har ett kors på toppen.
Foto från volontärhuset mot toppen.
Enligt Nico skulle det innebära en vandring på två timmar för att nå toppen. Det skulle sedan ta en timme ner. Verkade lite märkligt för Jane hade sagt fem timmar upp och två timmar ner. Vilket fall som helst klockan tio var man redo att vandra upp till toppen. Nica hade sagt till oss att vi äter lunch däruppe så ta med smörgåsar o.s.v. Det är en vandring på tjugo minuter för att ta sig ur stadsdelen, till början på vildmarken, så redan då började vi ana att det nog tar mer än två timmar till toppen. Nico hade aldrig varit där men trodde sig veta hur man tar sig upp.En sådan vandring det blev, Nico hittade inte stigen men löste det problemet att attackera rakt mot toppen. Efter en timmes klättrande hade vi kommit upp en tredjedel av berget, då var det dags att vila i några minuter samt för att ta kort.
Vid gott mod men visst är det jobbigare än vi trott.
Började redan nu fundera över om det verkligen var värt besväret att ta sig till toppen, var ordentligt tufft att ta sig uppåt, syret tar slut fort på den här höjden. När vi tagit oss igenom sista skogsdelen var det dags för nästa kort samt en välbehövd andningspaus.
Högt upp men en bra bit kvar till toppen. Kanske har vi
nått upp till två tredjedelar. Härifrån fanns det inga träd, bara
gräs och buskar.
Var nu väldigt nära att ge upp. Det kändes lite farligt att klättra, var kanske inte ett stup man klättrade upp för men ett fall skulle innebära ett par volter ner innan man kunde stanna. Det kändes som att Nico sprang upp medans jag och Tihan fick kämpa. Jag lät nu Nico springa lite i förväg, Tihan var mitt emellan oss. Kände att jag behövde spara energi för mjölksyra i benen skulle nu vara förödande.
Som tur var hittade vi då stigen. Att följa den var en enkel match trots att stigen gick precis efter bergsluttningar kändes det betydligt säkrare att gå på den än tidigare klättring rakt upp.
Efter att gått på stigen i tjugo minuter insåg vi att den inte skulle ta oss till toppen. Vi hamnade mer på bergets sida än framsida där stigen skall finnas. Nico löste även detta problem med att börja gå rakt mot toppen. Nu var det ordentligt brant så gick inte gå i zick-zack utan man drog sig delvis upp med hjälp av att ta tag i gräset. I detta läget hade begäret att nå toppen helt försvunnit, nu gällde det att inte trilla ner. Avståndet mellan mig och Nico var nu såpass långt att jag inte med säkerhet kunde se vilken väg han tog. Men tillslut var han på toppen. Jag hade då ca: 300 meter kvar för att nå toppen.
Då tog jag beslutet. Jag avbryter, struntar helt enkelt i toppen. Är säkert den som varit närmast toppen utan att nå den. Kändes som ett av de klokaste besluten jag tagit, fanns inget som lockade mig att ta mig vidare mot toppen. Blev lunch för mig på en klippa 300 meter från toppen, kanske 100 meter i höjdskillnad. Var ordentligt kallt och blåsigt på berget.
Min postition då jag väljer att inte ta mig vidare mot toppen.
Toppen, Nico har nått den.
Efter att signalerat Nico att jag inte tänkte ta mig upp till toppen utan istället var beredd att ta mig ner så påbörjade vi nedstigandet från våra olika positioner. Jag visste att jag hade stigen nedanför mig så var bara att börja glida ner på gräset i lämplig hastighet. Som att åka ner på is men med hjälp av att ta tag i gräset undvecks okontrollerbar fart. Efter att åkt ner ~300 meter på gräset fann jag stigen. Efter att börjat röra mig hemåt på den stötte jag på både Nico och Tihan. På nervägen fann vi den riktiga stigen upp till toppen. Nu kunde vi följa den nedåt. Tog drygt en och en halv timme att ta oss ner till staden. Så här i efterhand är jag fortfarande glad för att jag valde att inte nå målet, hade säkert behövt ytterliggare en timme att ta mig upp. Visst hade vi gått på vanliga stigen istället för att klättra upp för berget så hade jag säkert nått toppen. Men nu kommer jag minnas äventyret ännu bättre. Ett misslyckande men ändå en seger.
Bara för man kan nå ett mål är det inte säkert det är det bästa att nå det.
Klippa sig i Peru
Lördag, 1/10.
Nu har man varit här i en månad så håret har växt en del. Men vågar man klippa sig utomlands?
Hade varit ute på kvällen med mina volontärskamrater och denna lördag var den hittills värsta i att känna av gårdagens dryckesintag. Och då var vi hemma redan vid midnatt. Konstigt, men kanske var det lite sämre råvara i något av glasen. De båda tjejerna hade tidigt på morgonen åkt till Sacred Valley så jag och Tihan skulle vara ensamma i huset över helgen.
När jag hämtat mig en smula från gårdagskvällen tog jag beslutet att gå och klippa mig. Min spanska är ju inte bra men lyckades få fram informationen att det säkert var fem veckor sedan jag sist klippt mig.
Då åkte rakapparaten fram och innan jag hunnit säga ett ljud var frisören i full gång. Blev lite kortare än jag tänkt mig men hur stoppar man någon när man inte kan språket så bra. Lyckades dock stoppa frisören från att raka mig med rakkniv i ansiktet, rakning kring nacken och vid öronen gick inte att stoppa. Annorlunda känsla att någon annan leker runt med rakkniv kring halsen.
Nu har man varit här i en månad så håret har växt en del. Men vågar man klippa sig utomlands?
Hade varit ute på kvällen med mina volontärskamrater och denna lördag var den hittills värsta i att känna av gårdagens dryckesintag. Och då var vi hemma redan vid midnatt. Konstigt, men kanske var det lite sämre råvara i något av glasen. De båda tjejerna hade tidigt på morgonen åkt till Sacred Valley så jag och Tihan skulle vara ensamma i huset över helgen.
När jag hämtat mig en smula från gårdagskvällen tog jag beslutet att gå och klippa mig. Min spanska är ju inte bra men lyckades få fram informationen att det säkert var fem veckor sedan jag sist klippt mig.
Då åkte rakapparaten fram och innan jag hunnit säga ett ljud var frisören i full gång. Blev lite kortare än jag tänkt mig men hur stoppar man någon när man inte kan språket så bra. Lyckades dock stoppa frisören från att raka mig med rakkniv i ansiktet, rakning kring nacken och vid öronen gick inte att stoppa. Annorlunda känsla att någon annan leker runt med rakkniv kring halsen.
Före klippning
Efter klippning.
För övrig kostar det sex soles att klippa sig, det är ungefär 15kr. Så man kan väl inte klaga så mycket.
lördag 1 oktober 2011
Förlovade på Machu Picchu
Nu när vi kunnat berätta det för våra föräldrar är det dags att även ge er informationen om att jag och Ebba förlovade oss på Machu Picchu, 19/9. Tanken att det var ett bra ställe att förlova sig på dök upp någon vecka innan vi lämnade Sverige. Vi trodde nog vi skulle hitta lite förlovningsringar här i Peru att välja mellan men har faktiskt inte hittat några alls. Så det fick bli ett tygarmband som tillverkats på talleres som fick symbolisera ringarna.
Ebba berättade nyheten för övriga volontärer i helgen så var kul att fira med dem. Ebba och Helena har förklarat att man har ett år på sig att gifta sig efter en förlovning...
Ebba berättade nyheten för övriga volontärer i helgen så var kul att fira med dem. Ebba och Helena har förklarat att man har ett år på sig att gifta sig efter en förlovning...
Sista dagen i september
Fredag, 30/9.
Då var det sista dagen i september. Det betyder att jag nu varit i Peru i en månad. Har varit en fantastisk månad. Och peppar, peppar... ...har klarat mig från parasiter. Visst det är ju en del av oss volontärer som fått en parasit, bl.a. Måns, men i det stora hela trodde jag nog att fler skulle blivit sjuka.
Pratade med Ebba via Skype imorse. Var skönt att höra att de mådde bra, och att resan hem inte varit en katastrof. Ebba var väldigt glad för att Helena varit med till Amsterdam som resesällskap.
För mig i Peru var det en vanlig volontärsdag så strax innan klockan tio åkte vi upp mot Pumamarca. När vi kom fram fanns inga barn på "Kindy", de var lediga av någon anledning. Var kanske okej för jag hade inte hunnit förbereda lektionen så mycket. Så istället för att leka med tre till femåringar tillsammans med Stephanie så blev det att hjälpa Rufino. Det var ruskigt hårt arbete. Betong skulle blandas ihop, självklart helt utan maskiner (cementblandare fanns men användes inte, ibland tror jag Rufino testar oss hur mycket vi klarar av). Kändes ändå kul att börja skyffla i betong i rännan för växthusets vägg. Efter en timme skulle vi ha datorlektion så vi kunde smita undan från det hårda arbetet.
Att "Kindy" barnen inte var på skolan idag medförde att vi hade ganska mycket frukt. Vi hade dessutom tagit med oss bananer som vi inte hunnit dela ut på onsdagen, kom upp så sent. Så jag frågade Selvy om vi inte kunde ge dem två frukter, en mandarin och en banan. Självklart fick vi göra det och barnen var väldigt glada och samtidigt lite förvånade.
Då var det sista dagen i september. Det betyder att jag nu varit i Peru i en månad. Har varit en fantastisk månad. Och peppar, peppar... ...har klarat mig från parasiter. Visst det är ju en del av oss volontärer som fått en parasit, bl.a. Måns, men i det stora hela trodde jag nog att fler skulle blivit sjuka.
Pratade med Ebba via Skype imorse. Var skönt att höra att de mådde bra, och att resan hem inte varit en katastrof. Ebba var väldigt glad för att Helena varit med till Amsterdam som resesällskap.
För mig i Peru var det en vanlig volontärsdag så strax innan klockan tio åkte vi upp mot Pumamarca. När vi kom fram fanns inga barn på "Kindy", de var lediga av någon anledning. Var kanske okej för jag hade inte hunnit förbereda lektionen så mycket. Så istället för att leka med tre till femåringar tillsammans med Stephanie så blev det att hjälpa Rufino. Det var ruskigt hårt arbete. Betong skulle blandas ihop, självklart helt utan maskiner (cementblandare fanns men användes inte, ibland tror jag Rufino testar oss hur mycket vi klarar av). Kändes ändå kul att börja skyffla i betong i rännan för växthusets vägg. Efter en timme skulle vi ha datorlektion så vi kunde smita undan från det hårda arbetet.
Att "Kindy" barnen inte var på skolan idag medförde att vi hade ganska mycket frukt. Vi hade dessutom tagit med oss bananer som vi inte hunnit dela ut på onsdagen, kom upp så sent. Så jag frågade Selvy om vi inte kunde ge dem två frukter, en mandarin och en banan. Självklart fick vi göra det och barnen var väldigt glada och samtidigt lite förvånade.
Kaos på talleres
Torsdag, 29/9.
På torsdagar har vi inga lektioner, vi har ett volontärsmöte kl. 10:00 som jag håller i nu när Jane är i Australien. Idag tog mötet en kvart så en bra dag.
Tihan dök inte upp, han var för trött efter gårdagens utgång. Visst kunde vi väckt honom men killen är ju 22 år så han fick sova vidare.
15:30 åker vi upp till Quilla Huata för talleres (textilverkstad). Blir första gången för mig i Quilla Huata, tidigare har jag varit kvar i volontärshuset med Måns. Eftersom det är i slutet av månaden så kommer vi betala ut pengar till dem som fått saker sålda under månaden. Hade listor för betalningen och en plan att jag och Tihan sköter betalningen medans Heather och Stephanie skall sköta utdelning av nytt material (Garn m.m.).
Quilla Huata ligger några kilometer ifrån Pumamarca, det är samma väg som vi alltid åker så vi passerade Pumamarca när vi åkte upp. När vi slagit upp portarna insåg vi att Iris inte var där. Iris är socialarbetare och den som håller i mycket av kontakterna med kvinnorna.
Visade sig även att de listor som fanns på talleres över vad varje person lämnat in för försäljning inte stämde med våra försäljningslistor. Iris dök upp efter nästan en timme och vi lyckades betala ut pengar till drygt tio personer. Men säkert närmare det dubbla blev utan pengar så får se vårt äventyr som ett misslyckande.
Nästa gång tänker vi ta med oss Nico så vi kan göra oss förstådda samtidigt som vi får chansa lite i matchningen mellan de olika listorna.
När jag kom hem till volontärshuset hade jag fått ett sms från Ebba. Hon hade kommit fram och båe hon och Måns mådde bra. Det sms:et räddade dagen :-)
På torsdagar har vi inga lektioner, vi har ett volontärsmöte kl. 10:00 som jag håller i nu när Jane är i Australien. Idag tog mötet en kvart så en bra dag.
Tihan dök inte upp, han var för trött efter gårdagens utgång. Visst kunde vi väckt honom men killen är ju 22 år så han fick sova vidare.
15:30 åker vi upp till Quilla Huata för talleres (textilverkstad). Blir första gången för mig i Quilla Huata, tidigare har jag varit kvar i volontärshuset med Måns. Eftersom det är i slutet av månaden så kommer vi betala ut pengar till dem som fått saker sålda under månaden. Hade listor för betalningen och en plan att jag och Tihan sköter betalningen medans Heather och Stephanie skall sköta utdelning av nytt material (Garn m.m.).
Quilla Huata ligger några kilometer ifrån Pumamarca, det är samma väg som vi alltid åker så vi passerade Pumamarca när vi åkte upp. När vi slagit upp portarna insåg vi att Iris inte var där. Iris är socialarbetare och den som håller i mycket av kontakterna med kvinnorna.
Visade sig även att de listor som fanns på talleres över vad varje person lämnat in för försäljning inte stämde med våra försäljningslistor. Iris dök upp efter nästan en timme och vi lyckades betala ut pengar till drygt tio personer. Men säkert närmare det dubbla blev utan pengar så får se vårt äventyr som ett misslyckande.
Nästa gång tänker vi ta med oss Nico så vi kan göra oss förstådda samtidigt som vi får chansa lite i matchningen mellan de olika listorna.
När jag kom hem till volontärshuset hade jag fått ett sms från Ebba. Hon hade kommit fram och båe hon och Måns mådde bra. Det sms:et räddade dagen :-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)