På fredag skall vi påbörja vår vandring på Inkaleden. De påverkar allt man gör. Själv har jag påverkat schemat på torsdagen så jag inte har några konstruktionstimmar. Vill spara mig till Inkaleden så låter de unga bygga på växthuset, ibland är det bra att vara den som håller i grejerna. På torsdag är det även sista gången jag och tre andra volontärer (Li-ni, Shehara och Kim) ser barnen i Pumamarca, kommer vara en tuff dag.
Gänget är påväg upp mot Pumamarca.
Snart är växthusets väggar färdiga. Kanske
börjar de med taket redan nästa vecka?
Avlutningen. Kämpade på bra för att inte börja gråta. Med Tihans avsked i färskt minne visste jag att detkunde vara läge för solglasögon, men med lite koncentration kunde jag undvika allt för många tårar. Barnen gillade inte att jag skulle åka, ännu mindre gillade de att inte Måns skulle komma tillbaka till dem.
I väntan på att bli avtackad.
Vid avsked samlas alla barnen på led framför scenen. På scenen håller Selvy och rektorn tal. För varje person som skall åka hem håller någon av eleverna ett litet taktal. För min del var det sjätteklass som stod för talet. Kändes bra för nog dem man kommit närmast, liten klass så naturligt att man då känner alla. Får erkänna att Måns fick mer blommor och brev än jag men var nöjd med min del. När de spelade Pumamarca sången blev jag uppbjuden av två av sjätteklassarna. Ungefär samma dans som jag testade på vid Lake Titaca så hängde med bra.
Man får certifikat för att man deltagit
som volontär.
Barnen kommer en och en för att ge
en kram.
Fick en kram även av rektorn, inte
konstigt för har ju jobbat ihop i 2 månader.
Även dagisbarnen vill säga hej då,
många ville inte tro jag skulle hem,
de ville istället att Måns skulle komma
tillbaka.
Kim och jag med vår vän Denilson från
6:e klass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar