Hemresa

Onsdag, 2/11.

Dags att säga adjö till alla, passar på att ge Nico och Santusa en present. De har verkligen sett till att jag och min familj haft en härlig tid i Cusco. Efter massa kramandes hoppar jag in i Taxin för att starta hemresan.

Flygresan blev lite skumpig, mycket luftgropar. Är tur att jag gillar att flyga för förstår om folk blir rädda. Hann själv tänka att man inte kan ta för givet att man skall komma hem, var har Peruvian Airlines piloter för utbildning...   ...säkert tillräckligt bra men en SAS eller KLM pilot samt ett flygplan hemifrån hade tagit bort en del oro.

I Lima träffar jag åter Kim som lämnade Cusco fyra timmar efter mig. Gör det lite lättare slå ihjäl de sex timmar jag har på Limas flygplats.

Helgdag i Cusco

Tisdag, 1/11.

Tisdagen är en helgdag i Peru så blir även en ledig dag för oss volontärer. Blir en lugn dag då packningen för min hemresa är det viktiga. Vi hinner med ett kortare besök på kvällen i Cusco, tillsammans med Selvy. Selvy har liksom jag varit utan sin sambo och barn (Jane och Thomas) i en månad, men till helgen får vi båda äntligen se dem.

Nu väntar jag bara på hemgång...

Två gånger i Machu Picchu

Måndag, 31/10 forts,

Då var man ännu en gång i staden bland molnen. Har ju sett Machu Picchu på bild men nog aldrig trott jag skulle vandra kring tempel och hus. Och nu gör jag det för andra gången. Småregnar lite så glad jag redan tagit massa kort. Koncentrerar mig på att vifta på min Svenska flagga som min mormor bett mig föra till Machu Picchu.

Vår guide får låna min svenska flagga,
så vi ser vart han tar vägen bland allt folk.

Till höger ser ni Dale. Hon kom till Machu Picchu med tåg. Natten innan avfärd mot Inkaleden sov hon ingenting p.g.a. parasiter. Istället för Inkaleden blev det spendera två nätter på Dr. Viktors sjukhus. Väldigt synd för Dale var den som allra mest såg fram emot Inkaleden. Var ju likadant för förra gruppen, den som vill mest blev sjuk. Dale stannar som volontär i tre veckor till och hade turen att boka in sig för Inkaleden lite senare. Visst kostar en slant men förstår att hon vill göra ett nytt försök.



Det småregnar under rundturen. Skönt att redan varit här
dels för regnet men även för att man är så trött efter fyra dagar
på Inkaleden.

Efter två timmar är guidningen över och vi tar oss ner till Aguas Callientes för lunch och därefter bad i de varma källorna. Skönt bada av sig fyra dagars vandring utan duschar. Tåg och buss tar oss hem, startar 19:00 och vi var hemma fyra timmar senare.

Sun gate

Måndag, 31/10.

03:30 väcker våra bärare oss, har redan varit vaken ett tag. Tältet läcker, inte så det droppar utan tält äggen blir dyblöt. Efter att packat i ordning och ätit frukost är det ett glatt gäng som traskar iväg. Efter fem minuter står vi i kö, skall visst göra det i drygt en timme, först då öppnar de inkaleden. De galna australiensarna underhåller sig själva och resten av kön med sånger. 05:30 släpper de iväg de första, tror vi har närmare 100 personer framför oss. Leden är trång men med högt tempo tar vi oss förbi de flesta. Efter mindre än 30 minuter har vi passerat de sista.

Inkaleden nära Sun Gate.



Har inga direkta ambitioner att komma till "The sun gate" först, säker på att Matt vill vara först. När vi når trapporna med namnet "Gringo killer" tar Nick helt slut. Alla verkar trötta och plötsligt är jag först. Har en lucka på 20m till kamraterna, skall jag göra ett ryck och bli först? Har ju med en svensk flagga att vifta med när övriga kommer fram. Då ser jag en tjej längre fram, vi hade folk framför oss, kan inte längre bli först. Släpper fram Matt och Li-ni, när vi når The Sun Gate är redan sju killar där. Machu Picchu täcks av moln. Ingen soluppgång att hoppas på. Då börjar molnet/dimman att försvinna och vi ser staden!

Machu Picchu finns under molnet, är oftast denna syn man
möts av vid "The Sun Gate".

När vi väntat i fem minuter börjar molnet glida av berget

och vi börjar se ruinerna.

Sun Gate, hela volontärsgänget. Från vänster till höger.

Nick, Kim, Heather, Li-ni, Shehara, Isabell, Matt,
Svensk flagga, Mats, Alua.

Ensam på Inkaleden

Söndag, 30/10.

Tredje dagen. Idag är det längsta sträckan, nära två mil skall vi gå. Hyr bärare även idag. Fem av oss hyr bärare de andra vill spara pengar. Visst hade jag klarat bära min packning själv men vill koncentrera mig på inkaleden istället för tyngden på ryggen. Andra dagen är en fantastisk upplevelse, inget regn som stör och fantastisk utsikt. Vi går mestadels i egen takt så efter att passerat Inkatunneln inser jag att jag inte kan se eller höra någon annan, varken framför eller bakom mig. Gick säkert i närmare 40 minuter innan jag nådde vår lunchplats, på närmare 4000 meters höjd.

 Tar man ett felsteg på Inkaleden så har

man minst 100 meter fallhöjd under tredje
dagen.

Vi har nått lunchplatsen för dag 3.

 Det fanns fullt med Lama-djur vid lunch-platsen.

Efter lunchen var det åter dags att klättra neråt. Nästa läger är på 2700 meters höjd så åter massa trappor.

Ibland dyker det upp lite djur efter leden.
Här en Andernesisk-hjort.

 

När vi när lägret är vi där flera timmar tidigare än planerat. Antar det lönar sig att varit i Cusco en tid. Har inga som helst problem med höjden. Imorgon kommer vi väckas klockan 03:30, för att ställa oss i kö för sista sträckan mot Machu Picchu.

På kvällen börjar det regna ordentligt. Naturligtvis så läcker vårt tält, inte så det droppar utan vattnet smyger in genom en av sidoväggarna. Blir att sova mer i mitten och se till att väskor m.m. inte hamnar i vattnet.

Dead womans pass

Lördag, 29/10.

Har man inget bättre för sig på en lördag kan man ju alltid klättra upp för berg. Idag väcktes vi 05:30. Fick en kopp med Coca-te. En halvtimme senare är det dags för frukost. Två skivor rostat bröd samt en pannkaka. Idag kommer vi först äta lunch när vi når vårt läger, så pannkakan är sista varma maten på länge. Har sett till att hyra mig en bärare idag. Andra dagen är tuffast så tänker bära så få saker som möjligt. 80 soles (ca: 250kr) kostar en bärare för väskan. Alla utom Mathew väljer att hyra bärare.

Hade stor respekt för andra dagen. Skall upp till 4200 meters höjd och vi befinner oss på ca: 2800 meters höjd. Massa trappsteg och backar skall besegras. Efter att inte kommit upp till Piqol toppen i Cusco med Nico som guide har jag undrat lite hur detta skulle gå. Men det gick ruskigt bra. Kan ju inte vara helt säker men vad jag kunde se var jag fjärde personen att nå toppen. Matthew och Isabell var där samt en okänd person. Visst var man trött men för varje person man passerar får man lite extra energi. Efter toppen var det dags att klättra ner 1000 meter i höjd. Hade regnat på oss nästan hela dagen så lite läskigt med stentrappor som var mycket hala. Klockan 12 var vi vid vårt läger för natten. Nära två timmar snabbare än normala takten.

Vi startar vandringen mot toppen.
Som tur är är ingen tung väska på ryggen.

Dead woman pass. Över 4200 m höjd.

Åter nått lägret, mer än två timmar innan
normal takt.

Inkaleden

Fredag, 28/10.

06:30 stiger vi på bussen som skall ta oss till Ollantaytambo, där vi skall starta vår vandring på Inkaleden. Första dagen skall vara hyfsat enkel vilket är tur för inga bärare finns att hyra för sin ryggsäck. Måste bära den själv.

Innan vi fått visat upp vår biljett och pass vid starten av Inkaleden har klockan nästan blivit elva. Är soligt och varmt så slipper starta i regn, är ju mer eller mindre regnperiod nu i bergen.

Gänget är redo att starta vandringen på
Inkaleden.

Efter drygt en timme når vi vår lunchplats. Trout (nästan som regnbåge) är huvudrätten.

Gruppen går snabbt, så vi får vänta på
lunchen i närmare en timme.

Efter lunchen är det två timmar till vårt första läger. Delar tält med Kim.

Avslutning på Pumamarca

Onsdag-Torsdag, 25-26/10.

På fredag skall vi påbörja vår vandring på Inkaleden. De påverkar allt man gör. Själv har jag påverkat schemat på torsdagen så jag inte har några konstruktionstimmar. Vill spara mig till Inkaleden så låter de unga bygga på växthuset, ibland är det bra att vara den som håller i grejerna. På torsdag är det även sista gången jag och tre andra volontärer (Li-ni, Shehara och Kim) ser barnen i Pumamarca, kommer vara en tuff dag.

Gänget är påväg upp mot Pumamarca.

Snart är växthusets väggar färdiga. Kanske 

börjar de med taket redan nästa vecka?

Avlutningen. Kämpade på bra för att inte börja gråta. Med Tihans avsked i färskt minne visste jag att detkunde vara läge för solglasögon, men med lite koncentration kunde jag undvika allt för många tårar. Barnen gillade inte att jag skulle åka, ännu mindre gillade de att inte Måns skulle komma tillbaka till dem.

I väntan på att bli avtackad.

Vid avsked samlas alla barnen på led framför scenen. På scenen håller Selvy och rektorn tal. För varje person som skall åka hem håller någon av eleverna ett litet taktal. För min del var det sjätteklass som stod för talet. Kändes bra för nog dem man kommit närmast, liten klass så naturligt att man då känner alla. Får erkänna att Måns fick mer blommor och brev än jag men var nöjd med min del. När de spelade Pumamarca sången blev jag uppbjuden av två av sjätteklassarna. Ungefär samma dans som jag testade på vid Lake Titaca så hängde med bra.

Man får certifikat för att man deltagit

 som volontär.

Barnen kommer en och en för att ge

en kram.

 Fick en kram även av rektorn, inte

konstigt för har ju jobbat ihop i 2 månader.

Även dagisbarnen vill säga hej då,

många ville inte tro jag skulle hem,

de ville istället att Måns skulle komma

tillbaka.

Kim och jag med vår vän Denilson från

6:e klass.