Prolog

Resfeber...

Nu har någon typ av resfeber slagit klorna i mig... ...en vecka är nu kvar tills jag tillsammans med min familj skall resa till Peru. Familjen består av förutom jag själv=Mats, min snart två åriga son Måns samt Ebba,  Måns mamma.

Erkänner att så här nära inpå avresa ägnas en och annan minut helt till att förklara för sig själv hur roligt detta kommer att bli när man väl är på plats, för nu är det mycket stress kring packning m.m. Samtidigt försöker jag in i det sista sköta mina vardagliga sysslor som jobb, dagishämtning och släktkalas (Måns fyller två år nästa vecka).

Även om resan självklart kommer innehålla en hel del turistmässiga inslag, som tur är, så kommer största delen av vårt äventyr innebära arbete. Jag och Ebba skall arbeta som Volontärer för organisationen Peru´s Challenge i och kring staden Cusco.

En två-åring till Cusco, är det klokt?
Nu kan ju en och annan undra hur man kommer på idén att dra med sig en två-åring till Peru, dessutom för att arbeta och vara i nära kontakt med den fattiga lokalbefolkningen. Kanske finns det fler sjukdommar och faror där än de Måns dagligen stöter på hos förskolan (I januari/februari när vinterkräksjukan slår till med full kraft är det tveksamt vad som är värst men nu i augusti är nog svenska förskolan säkrare).

Att komma på tanken att åka till Peru som Volontär har vi fått hjälp med. En riktig knuff i ryggen som vi tror defenitivt är i rätt riktning.
Sedan jag tog anställning på IT-konsult företaget EDB (vid anställningen var namnet Guide) har man lottat ut möjligheten för de anställda att åka iväg som volontärer till staden Cusco i Peru. Två anställda får varje år möjligheten att arbeta som volontär i en till tre månader, längden väljer vinnaren i stort sätt själv.
Under min tid har jag alltid sökt denna möjlighet. I början av min anställning hade jag varken barn eller någon sambo så en vinst då skulle utan tvekan innebära ett tre månaders äventyr i Peru. Som ni förstår var min familjesituation helt annorlunda när väl turen var på min sida i lotteriet. Barn och sambo är inte lätt att lämna, samtidigt hur ofta får man chansen till ett sådant äventyr som att vara volontär.

Vinstmeddelande
Den 12:e Januari i år dyker det upp ett mail som jag läser precis innan jag skulle gå och lägga mig, mailet vänder upp och ner på tillvaron. Marie som sköter sakerna kring volontär utlottningen ber mig ringa henne angående min ansökan. Kan jag fyllt i ansökan fel eller har jag vunnit. Den natten grubblas det mycket på om hur länge jag kan tänka mig vara borta från Måns och Ebba, eller skall jag helt enkelt tacka nej. Om jag nu vunnit.

På morgonen berättar jag för Ebba att det finns chans att jag kan vunnit chansen att åka som volontär till Peru. Då säger hon de magiska orden som får allt att bli självklart.
-Vad kul! Vi åker hela familjen!
Efter fått tag på Marie så bekräftas det att jag vunnit! Hon ville bara kolla med mig om jag verkligen ville åka nu när jag har ett litet barn. Här startar planeringen som efter många turer gett oss dagens utgångsläge... ...en vecka kvar innan avfärd.

Om en vecka skall bilen vara packad för avfärd mot Landvetter flygplats.